Det klagas ofta på privata vårdbolag och digitala vårdtjänster som lockar folk bort från köerna i landstinget till online-behandling och rådgivning utan köer, med ett enkelt klick. Digitala vårdgivare anklagas för att ’skumma grädden’ genom att fokusera på lättbehandlade diagnoser och maximera intäkterna från landstingens schablonersättningar.
Sådan kritik kan vara befogad men missar den fundamentala frågan: hur skall vi i framtiden öka produktiviteten och patientnyttan i ett vårdsystem där kostnaderna eskalerar och behoven är oändliga?
Patienter, entreprenörer, innovatörer, och möjliggörare
Vi vet från andra branscher att innovation oftast drivs av nya aktörer, ifrån andra branscher som ser effektivitetsmöjligheter genom ny teknik och nya sätt att organisera verksamheter, inte minst från användares feedback på det som produceras. Under pandemin har det blivit uppenbart att myndigheters förmåga att använda digitala verktyg för att snabbt diagnosticera, prioritera, behandla, och vaccinera ofta är bristfällig. Det borde inte förvåna någon, i extrema situationer och omställningar är det oftast nya aktörer som driver innovation och förbättring. I många branscher är det faktiskt användare själva som startar de mest innovativa verksamheterna. Det är även vad akademisk forskning från Joseph Schumpeter för 100 år sedan till Eric von Hippel framhåller: innovationerna blir fler och får större effekt när trösklarna sänks till vem som får verka på en marknad, när brukares behov och expertis (sjukvårdspersonal, teknik, forskning) får samverka utan årslånga köer, stämpelklocka eller upphandlingshinder.
Att innovationsprinciperna som Schumpeter och von Hippel beskriver är lika relevanta i hälso- och sjukvård illustreras på ett vackert sätt i Nicklas Lundblads essä ”Elsa-Marie, Rune, Arne och Åke” där pacemakerns utveckling beskrivs ur perspektivet av patientens (Arne, som led av oregelbunden hjärtrytm), entreprenören (Elsa-Marie, gift med Åke), innovatören (Rune, läkare och ingenjör) och möjliggöraren (Åke, hjärtkirurg). Det fanns många patienter som Arne, men det fanns bara en Elsa-Marie som älskade honom och inte tog sjukvårdsexpertisens nej för ett nej. Det fanns många medicinska tekniker, men få människor med Runes tvärdisciplinära kompetens och vilja att försöka, om och om igen. Det är precis dessa innovationskrafter som Schumpeter skrev om för snart 100 år sedan, och von Hippel med flera har påvisat behövs i alla branscher i behov av förnyelse. Lundblad poängterar ”när vi talar om innovationssystem och innovationsagendor är det lätt att vi tappar bort det elementära och uppenbara: all utveckling handlar om människor, om individer som bestämmer sig för att försöka sig på något storslaget, något osannolikt och nästan lite vansinnigt”.
Myndigheter förstår problemen
Myndigheter av idag förstår ofta problemet. Till exempel pekar Socialstyrelsen (2019) på ett behov att genomlysa hur olika ”innovationer inom vård och omsorg berörs av olika regleringar”, att ”patienters behov behöver få en starkare röst inom vård och omsorg”, samt ”behov av testmiljöer med snabb utvärderingsmöjlighet baserat på data samt aktuell evidens och stöd kring användning av e-hälsa och välfärdsteknik” där IT-infrastruktur i hälso- och sjukvården möjliggör interoperabilitet och samverkan”. Idag finns fortfarande inget fungerande nationellt patient- eller vaccinregister utan Sveriges regioner lappar och lagar med olika IT-system som de blivit pådyvlade av IT-konsultbolag som inte sällan gör övervinster på dessa. Det tas dock inga samlade grepp för att få bukt med dessa hinder. Istället skickar man personalen på kurs eller samverkansworkshop. Men kunskapen och viljan att innovera finns inbyggt i professionen, det behövs ingen workshop. Socialstyrelsen påpekar också i sin utredning att ”professionens inneboende strävan efter kompetensutveckling inte får utrymme i en verksamhet med snäv budgetstyrning och olika kontrollsystem”, samt att ledarskap i vårdsystemet inte är inriktat på att stödja förnyelseförsök utan på att hålla skutan flytande.
Offentligt organiserad vård har mekanismer för att försöka återskapa privata marknaders innovationsprocesser genom brukarenkäter, dialog med patientföreningar, upphandling av material och tjänster av privata aktörer, samt inte minst ’fiktiva marknadsmekanismer’ såsom de ibland utskällda, ibland hyllade patientvalssystem eller interna köp- och säljsystem i sjukvården. Nackdelen med samtliga dessa system är att de är tungrodda, svåra att organisera, och ofta har konflikterande intressen. Ofta skapar de fler flaskhalsar än de är tänkta att lösa, och bidrar till tillväxten av administratörer och regleringsmekanismer snarare än behandlare och stödpersonal.
“Innovationerna blir fler och får större effekt när trösklarna sänks till vem som får verka på en marknad, när brukares behov och expertis (sjukvårdspersonal, teknik, forskning) får samverka utan årslånga köer, stämpelklocka eller upphandlingshinder”
Annars går pengarna till låtsasinnovation
Privata aktörer som tillåts ta betalt för sina produkter och tjänster lyckas med det som offentliga aktörer inte lyckas med, bygga fungerande och kostnadseffektiva IT-system, erbjuda attraktiva arbetsvillkor för personalen, ha ’örat mot marken’ och lyssna på brukare. Köerna kortas, behandling och uppföljning underlättas, och modern teknik används för att prioritera, diagnostisera och behandla. Det är så entreprenörskap fungerar när det tillåts verka och konkurrens finns mellan aktörer. Det genererar riktig innovation.
Kunskapen, tekniken, och det riskvilliga kapitalet finns för att möjliggöra denna omställning som kan komma hela samhället till del. Det krävs bara att vi tänker om och vågar släppa på en del gamla käpphästar. Idag hamnar istället kunskapen, tekniken, och det riskvilliga kapitalet i låginnovationsverksamhet såsom de överkapitaliserade elscooterföretagen som marknadsförs som ett miljövänligt alternativ till taxi, men idag ligger och skräpar överallt, har en livslängd på tre månader och framförallt ersätter cyklar. De historiska låga räntorna och tillgången på riskvilligt kapital gör sådana initiativ ”lätta att räkna hem” i ett excel-ark och en powerpoint presentation, men innovationsgraden är låg och externaliteterna i form av nedskräpning, sämre folkhälsa, och en massa benbrott på akuten (eller värre) tas av samhället. Det här är låtsasinnovation, skapat av intelligenta och driftiga entreprenörer som skulle kunna göra reell samhällsnytta om de tilläts innovera i de samhällssektorer där produktiviteten är låg och innovationerna behövs, såsom i sjukvården.
Om vi skall lyckas öka produktiviteten och patientnyttan i framtidens vårdsystem där befolkningen blir allt äldre, behandlingarna allt bättre men också dyrare, krävs att samhället beaktar marknadsdriven innovation. Politiker behöver se till att de innovationerna kommer alla medborgare till del och inte bara de rika. Men utan de innovationer som marknadsaktörer frambringar kommer framtidens vårdsystem sannolikt bestå av ett ganska påvert och dyrt basutbud, där de rika åker utomlands för mer avancerad vård.
Hur uppmuntra till innovation istället för låtstasinnovation
1. Gör det mer attraktivt för entreprenörer att samarbeta med hälso- och sjukvården. Det är inte nödvändigtvis enbart som betalande kund som den svenska hälso- och sjukvården är mest intressant för entreprenörer, utan även som en avancerad testbädd där nya tekniker, produkter och tjänster kan utvecklas i samspel med professionen. Här behöver entreprenören förstå vad professionen ger och exempelvis erbjuda fördelaktiga rabatter till den organisationen som ställt upp som testmiljö. Det behövs tydliga regelverk hur sådana rabatter skulle kunna hanteras inom ett framtida upphandlingsförfarande.
2. Underlätta för professionen att delta i entreprenörskapet. Ofta behövs djupa kunskaper från brukarsidan för att utveckla teknik och tjänster för hälso- och sjukvård. Vi behöver ett regelverk där anställda inom hälso- och sjukvård kan få tjänstledigt på heltid eller deltid för att pröva sina entreprenöriella vingar. Ett sådant regelverk behöver hanteras på hög nivå då tjänsteplanerande chef har incitament att undvika frånvaro som stör planerbarheten.
3. Utveckla system för småskalig innovationsupphandling. Mindre enheter på bör tillåtas ingå avtal med mindre teknikföretag genom ett förenklat förfarande och till ett begränsat belopp genomföra innovationsupphandlingar. Småskaliga innovationsupphandlingar kan kopplas till en gemensam innovationsfond på regional och nationell nivå. Detta system har visat sig effektivt i andra sammanhang, t.ex. för att snabba på digitaliseringsarbetet i traditionell industri.
Genom att göra det mer attraktivt för entreprenörer att samarbeta med hälso- och sjukvården, att underlätta för hälso- och sjukvårdspersonal att delta i entreprenörskapet, och att utveckla system för småskalig innovationsupphandling kan beslutsfattare bidra till att vi får fler och bättre innovationer där vi desperat behöver dessa för framtidens välfärd, istället för låtsasinnovationer.
Fortsatt läsning
> Dahlander, L., Gann, D. M., & Wallin, M.W. 2021. How open is innovation? A retrospective and ideas forward. Research Policy, 50(4), 104218.
> Berglund, H., Dimov, D. and Wennberg, K. (2018). Beyond Bridging Rigor and Relevance: The Three-Body Problem in Entrepreneurship. Journal of Business Venturing Insights. 9: 87-91.
> Von Hippel, E. 2005. Democratizing Innovation. Cambridge: MIT Press. Tillgänglig gratis på https://evhippel.mit.edu/books/