Totalförsvarsbegreppet är knappast nytt; många av föregångarna till de system vi nu ser utvecklas och återupprättas i Sverige och på andra ställen kan spåras till 1900-talets första hälft, då som ett svar på hotet om ”totalt krig”. Efter det kalla krigets slut avvecklade dock de nordiska länderna, med undantag för Finland, stora delar av sina totalförsvarsstrukturer. Totalförsvarstanken bygger på idén att en mobilisering av det militära och civila försvaret tillsammans med en stor del av det civila samhället ökar förmågan att avskräcka en potentiell angripare eller, i händelse av krig, att maximera landets försvarsförmåga. Många länder studerar nu erfarenheter från Ukraina, men också utvecklingen i Sverige och i andra länder som använder liknande försvarskoncept. I tider av komplexa och gränsöverskridande hot är det lätt att förstå attraktionskraften i idén om ett totalt försvar, men att utveckla ett fungerande totalförsvar är en komplicerad uppgift med en rad strukturella, organisatoriska, politiska och sociala utmaningar.

Styrning och organisering för samverkan

Det svenska totalförsvaret är på många sätt ett system för samverkan mellan aktörer från alla sektorer och nivåer i samhället, däribland Försvarsmakten, civilförsvarsmyndigheter, hälso- och sjukvård, utbildningsinstitutioner, kommuner, regioner, privata företag och medborgare. I händelse av höjd beredskap eller krig ska totalförsvaret och samhällets samlade resurser mobiliseras för att stödja det militära försvaret. I teorin borde detta fungera väl för att skydda landet. I praktiken är systemet dock fortfarande i hög grad under återuppbyggnad. En utmaning handlar om styrning och organisering för samverkan. Totalförsvaret är inte en formell organisation utan ett decentraliserat nätverk av aktörer och organisationer. Detta gäller särskilt det civila försvaret och krisberedskapen. Från politiskt håll har man försökt lösa frågor kring ansvar och samordning bland annat genom införandet av civilförsvarsområden och identifiering och reglering av beredskapssektorer och myndigheter. Dessa strukturer och ansvarsområden är fortfarande relativt nya (2022), och forskning visar att många företrädare är osäkra kring frågor om rollfördelning och ansvar i kris och vid höjd beredskap. Flera studier visar också att samverkan över organisations- och professionsgränser – centralt för ett fungerande totalförsvar – inte sällan försvåras av bristande kommunikation, skillnader i organisationskultur, och bristande tillit. 

Näringslivets roll i totalförsvaret

En annan utmaning rör företagens roll i totalförsvaret. Frågan är inte ny – den privata sektorn har alltid spelat en viktig roll för organiseringen av totalförsvaret, exempelvis när det gäller produktion av försvarsmateriel av så kallade krigs- och krigsviktiga företag (K-företag) eller för att upprätthålla centrala delar av det ekonomiska försvaret. I dagens samhälle drivs och ägs fler verksamheter av privata och inte sällan internationella aktörer, både inom försvarsindustrin och inom produktion av livsmedel, elektricitet, transporter och kommunikation. En lång rad utredningar har tillsatts under senare år för att lösa dessa frågor, och ett centralt näringslivsråd skapades 2023 för att möjliggöra diskussion kring företagens roll i totalförsvaret. Det finns en samstämmighet kring företagens avgörande betydelse för totalförsvaret, och en vilja hos många företag att bidra, men många frågor kvarstår, exempelvis vad avser företagens roller och ansvar inom, och inflytande över, försvarsplanering, men också hur regler om konkurrens och upphandling kan jämkas samman med statens behov av långsiktig planering för försvar och försörjningsberedskap. Här handlar det också om att skapa förutsättningar för offentlig-privat samverkan inom innovation och utveckling för att öka samhällets motståndskraft och beredskap.

Folkförankring och försvarsvilja

En ytterligare utmaning är social och handlar om folkförankring samt en vilja hos befolkningen att delta i landets försvar – en grundläggande förutsättning för totalförsvarsvaret. Här pågår ett intensivt arbete för att öka stödet för, och medverkan i, totalförsvarets olika delar, både genom tvång och via system för frivilligt engagemang. En könsneutral värnplikt återinfördes 2017, och delar av civilplikten aktiverades från 2024. Studier som genomförts i samarbete med SOM-institutet vid Göteborgs universitet visar att det finns ett starkt stöd för den återaktiverade värnplikten och för idén om att Sverige behöver ett starkt militärt försvar. En relativt stor andel (omkring 60 procent) uppger att det är ganska eller mycket troligt att de skulle engagera sig i det civila försvaret i händelse av krig. Motsvarande andel när det gäller engagemang i det militära försvaret är dock väsentligt lägre (19 procent). Samtidigt finns ett relativt högt allmänt förtroende för både försvaret och Nato, och det har ökat under perioden sedan totalförsvarsplaneringen återupptogs. I 2024 års undersökning anger exempelvis 60 procent att de har ganska eller mycket stort förtroende för försvaret.

Frågan om förtroende är dock komplicerad. När svenskarna tar ställning till påståendet om försvarets förmåga att kunna försvara Sverige mot ett militärt angrepp – alltså försvarets kärnuppgift – uppger 36 procent att de bedömer påståendet delvis eller helt riktigt, men 50 procent bedömer det delvis eller helt felaktigt. Det finns alltså en skillnad mellan det generella förtroendet och bedömningen av försvarets förmåga. Vi skulle kunna tolka detta som att försvaret är en viktig fråga men att förvarets förmåga uppfattas vara begränsad. När det gäller konkret engagemang visar studier på en viss ökning. Flera frivilliga försvarsorganisationer (FFO) rapporterar en ökad tillströmning av nya medlemmar, och vissa studier visar på ett ökat intresse för värnplikt bland unga. Även intresset för Hemvärnet verkar ha ökat; organisationen tog emot cirka 27 000 nya ansökningar i början av 2022, motsvarande det antal som normalt kommer in under tio år. Sannolikt är det ökade intresset för frivilliga försvarsorganisationer nära kopplat till kriget i Ukraina och med det en ökad känsla av osäkerhet och eventuell pliktmedvetenhet.

Allt pekar dock inte i samma riktning. När det gäller exempelvis försvarsutgifterna – där regeringen har aviserat en ökning från ca. 2,4 % av BNP 2025 till 2,6 % år 2030 – finns en svag tendens till vikande stöd bland befolkningen.

“Här finns också tydligt behov av mer och tvärvetenskaplig forskning och utveckling, särskilt vad gäller de utmaningar som rör styrning, organisering och samverkan?”

Som vi kan se i Figur 1 har andelen som är negativa till att minska försvarsutgifterna minskat, samtidigt som andelen positiva till en minskning ökar något. Om trenden håller i sig kan det bli svår för regeringen att motivera ytterligare satsningar på försvaret.

Ett totalförsvar för en ny tid?

Sammanfattningsvis kan sägas att arbetet med att återuppbygga det svenska totalförsvaret i allra högsta grad pågår, men absolut inte är avslutat. En genomgång av några av de viktigaste utmaningarna räcker för att illustrera de organisatoriska, strukturella och sociopolitiska svårigheterna. Även om totalförsvaret är välbekant terräng för många människor i Sverige kommer det sannolikt att ta tid att återupprätta kopplingen mellan befolkning och försvar. Detsamma gäller arbetet med att skapa funktionella system för samverkan över civil-militära och offentlig-privata gränser. Här finns också tydligt behov av mer och tvärvetenskaplig forskning och utveckling, särskilt vad gäller de utmaningar som rör styrning, organisering och samverkan, men också i frågor om hur olika privata och offentliga aktörers kunskap och expertis tillvaratas i arbetet med att utveckla både det civila och militära försvaret. Totalförsvaret engagerar hela samhället, och detsamma gäller frågan om totalförsvarets utveckling för en ny tid.

Rekommenderad läsning:
> Berndtsson, Joakim, Bjereld, Ulf & Ydén, Karl (2025). Mellan krig och fred? Sverige, svenskarna och försvaret. I Björn Rönnerstrand, Anders Carlander, Patrik Öhberg & Annika Bergström (Red.), I rörelse. SOM-institutet vid Göteborgs universitet.  https://www.gu.se/som-institutet/resultat-och-publikationer/bocker/i-rorelse

> Berndtsson, Joakim, 2025: “Civilian-military collaboration and the re-invention of Swedish total defence” in Rongved, Gjermund Forfang. (Ed.). European Total Defence: Past, Present, and Future. Routledge: Abingdon and New York, pp. 54-75.

> Berndtsson, Joakim, 2024. “Hybrid Threats and the ‘New’ Total Defence: The Case of Sweden.” In Heier, Tormod and Odd Jarl Borch (Eds.), Preparing for Hybrid Threats to Security: Collaborative Preparedness and Response. Routledge: Abdingdon and New York.

> Malmström, Jenny and Joakim Berndtsson, 2025. “Constructing ‘Society’s Soldiers’: Defence Willingness and Identity Work in the Swedish Home Guard”. Scandinavian Journal of Military Studies, 8 (1), pp. 1-16.

> Victor Tillberg, Lotta, Joakim Berndtsson, and Peter Tillberg. 2025. “Navigating Collaboration: Understanding Civil-military Interactions in Swedish Total Defence from a Security Network Perspective”. Scandinavian Journal of Military Studies, 8 (1): pp. 40–56.